Porträttmåleri

Varför har det som är det mest frustrerande inom måleri blivit så populärt måntro?

Bild från en distanskurs där jag förklarar vad fasetter, ytor och riktnigar är och varför de spelar stor roll i porträttmåleri

Jag har hållit kurser i Porträttmåleri i rätt många år nu och förvånas varje gång över att de blir fullbokade på ett kick.
För det är ju det mest frustrerande som finns, det att måla porträtt.

“Clas” Olja på duk 40 cm x 50 cm

Om jag skall kunna svara på den frågan behöver jag ju börja med att ställa den till mig själv.
För det första har jag alltid, sedan jag började teckna och måla, avbildat människor. Minns att jag satt i Göteborg 80-talet och tecknade av folk vart jag än var. Hade alltid ett block med mig i väskan. En rutin jag önskar ta upp igen. Dokumentärfilmer är också min favoritgenren inom film. Trodde länge att jag skulle bli filmare (och arbetade även med det mediet ett tag) så ett stort intresse för människor och deras beteenden har jag alltid haft.

Porträttmåleri har som sagt blivit mycket populärt de senaste åren och “…att studera ett ansikte kan liknas vid att vandra in i ett landskap fullt av färger, former och olika valörer.” Så brukar jag inleda kursbeskrivningen vilket för mig är sant och det blir både roligare och även enklare att upptäcka de små skiftningarna i form av ytor som vi ju lägger som ett pussel för att tillslut upptäcka att vi fångat de personliga dragen. Sen börjar processen att göra porträttet levande, för dit måste vi. I alla fall i mina kurser.
Kapitlet “den praktiska färgläran” träder här in i processen och då brukar jag bli lätt euforisk eftersom den är så magisk och samtidigt vetenskapligt befäst.

Vi frågar oss själva och skärper blicken; - Vilken färg har skuggorna och ljuset, egentligen? - Är det där en varm eller kall färg och hur var det nu med balansen mellan dessa olika temperaturer? - Hur kommer det sig att den grå ytan nu blev rödaktig och hur kan jag utnyttja det? - Skall jag fördriva ytorna eller ej? Många spännande möjligheter kräver beslut som blir avgörande och som blir till DITT måleri. Din personliga stil.

När jag startar upp ett porträttmåleri funderar jag först mycket på ljuset och skuggan i förlagan (fotot) och analyserar det som former. Sen känner jag in stämningen i fotot och leker att jag känner personen. Ibland kontaktar jag uppdragsgivaren och kollar av om jag känt rätt och de brukar sen få foton från processens gång. Kan tyckas lite väl sårbart men jag tycker om att ta del av deras upplevelse och jag har tillräckligt mycket integritet för att behålla mitt personliga måleri, mina val. M a o är jag noga med att uppdragsgivaren blir nöjd och bibehåller samtidigt min yrkesstolthet som visar mig vägen till det mål jag har i sikte. För när någon väljer att beställa ett porträtt så väljer hen en viss konstnärs stil och jag har ju min.

Under processen med ett porträtt tvivlar jag ALLTID på om jag kommer ro det i land.

I de flesta uppdrag jag hittills fått har jag blivit tvungen att måla efter ett rätt dåligt foto som förlaga eftersom det ofta handlar om minnen och självklart är det rätt svårt. Hittills har jag dock lyckats varje gång.

Hur börjar jag?
Först sitter jag länge och betraktar det foto jag fått och tänker ALLTID;
- Det här kommer jag inte att klara av!
Sen går jag in i arbetsmodus och analyserar ljuset och mörkret i fotot. Börjar skissa med blyerts på papper för att lära känna motivet.Tar sen beslut angående vilken bottenfärg jag vill ha till just detta porträtt. Skissar upp med träkol. Använder aldrig fixativ. Börjar sen alltid med den enkla paletten = tre kulörer och vitt. Lägger efter hand till “min personliga färgpalett”.
Sätter igång att måla och hamnar i en bergochdalbaneliknande loop = “ren njutning-extrem frustration” ända fram tills porträttet är klart.

För mig är det viktigt, och det uppmanar jag mina elever till, att inta attityden (från första kolstrecket): ”Jag har ingen aning om vad jag gör”. Detta förhållningssätt gör att jag håller mig ajour med varje yta som jag målar. Jag bibehåller en slags frisk blick genom hela processen.

Vagt violetta kalla transparenta färgfläckar i ett varmt område skapar perspektiv mm.

Tillbaka till frågan varför porträttmåleri har blvit så populärt så är mitt svar:

Jag får en sån kick av att betrakta det färdiga resultatet då jag upplever, efter idogt arbete, att plötsligt blir personen liksom levande! Den har frigjort sig ifrån mig och den finns helt självt i bilden. För, från en sekund till en annan har jag sällskap i ateljén av en person jag strävsamt letat efter och det känns magiskt.
Lite som att skapa Frankenstein kanske? It´s alive!

“Malou” Olja på duk 30 cm x 30 cm

Processens tunga timmar är glömda och jag är väldigt nöjd med mig själv och det är alltså den känslan som ligger till grund för att jag senare tackar ja till ett nytt porträttuppdrag.

Mission completed

Fann en några år gammal målning, ett självporträtt, som jag inte var nöjd med. Slipade ner det och blandade till en lasyr av två olika transparenta färger plus bivax och lite annat grejs. La på ett lager och torkade bort på vissa ställen.
Nu skall jag strax börja plocka fram mig själv igen. Bearbetningen har gett en väldigt skön yta som jag kommer på mig själv med att sitta och smeka med mina fingertoppar.

Gammalt självporträtt som jag slipat ner, laserat och strax skall ge mig på, men väldigt försiktigt. För här finns mycket fint, tack vare mina misstag.

Och jag älskar verkligen oljemåleriets hantverk. Handens kontakt med materialet. Och jag smeker ofta mina färdiga målningar…