Att skriva
För mig har skrivandet alltid varit livsviktig och behöver tas på allvar. Av mig.
Och det är dags nu igen.
När jag, vid cirka 7 års ålder, lärde mig skriva började jag med ens formulera mig och ofta handlade det om bearbetning. Eller, egentligen handlade mina texter bara om det jag liksom blev tvungen att skriva ner.
Vårt föl dog.
Jag skrev och ritade bilder till texten i min dagbok som hade ett mjukt vadderat plastigt omslag. Troligen med hästmotiv på. Jag blev kär i en nyinflyttad kille i 5:an. Tecknade av honom ur minnet.
Mina fotvårtor opererades bort av en elak läkare.
Det är så jag minns teckningen jag ritade med ens jag kom hem. För i den sitter en läkare och bakom honom står jag med en gigantisk bedövningsspruta (minns än i dag hur fruktansvärt ont det momentet gjorde) som jag trycker in i hans kala hjässa och hans pratbubbla var full av skrik-bokstäver.
Jag skrev brev till min bästis som bodde 500 m bort och till min morfar i Sollefteå som jag sällan träffade. Sände in önskningar om brevvänner till “Min Häst” och senare “Starlet”. Hade brevvänner över hela Sverige. Och vi skrev till varandra.
Alla dessa skrifter försvann sen i husbranden som tog med sig rubb och stubb av vårt hem när jag var 11 år. Det hade varit så roligt att läsa och se mina texter och bilder i dag. För jag tror några av dem var riktigt bra.
I cirka 15 år har jag hängt på Facebook och samtidigt bott i skogen. Ungefär så såg mitt liv ut som barn också. Jag bodde ute på landet. Gillade att vara för mig själv (tjatade även på att bli skjutsad till kompisar) men älskade att kommunicera med människor, då via brev. Nu via Facebook.
Men sociala medier tar min kraft.
Har först vid 60 års ålder, som jag fyller snart, förstått att jag inte sett till mitt bästa. En sådan som jag skall inte hänga på sociala medier.
Det har passat mig utmärkt då jag, som sagt, gillar att sitta för mig själv och kommunicera med människor över hela världen när jag själv bestämmer.
Så långt har det varit ett perfekt forum.
En lyx. Så inspirerande.
Men jag får med mig så mycket annat. Behöver nog inte vara tydligare än så för många av er vet vad jag talar om.
Så nu låter jag Facebook vila.
Och tar hand om mina bearbetningar via mitt skrivande på annat sätt. För Facebook har varit min dagbok utan det där låset som visserligen var lätt att pilla upp men ändå.
Den här bloggen är ett sätt att återvinna mitt magiska rum som hjälpte mig hantera både sorg och explosiv eufori. Som gav mig möjlighet att bearbeta det som skavde och gjorde mig både arg och ledsen. Detta forum är i mer kontakt med min andra andning där det finns ett mer långsamt tempo, och Du som besöker den gör det för att Du vill till just mina texter och bilder. Du gör ett medvetet val att besöka mitt rum.
Och transparent är fortfarande mitt mellannamn.
Välkommen.