Nomadblod eller ett trauma?

Snart skall jag flytta för 40:onde gången

Foto taget av morfar på mormor och mamma i det ögonblick hon kräks

När jag flyttar går jag igenom saker. Det är ju en naturlig del av en flytt och jag gillar det, att sortera, finna, slänga, spara, påminnas och minnas.

Kan det vara därför jag flyttat så många gånger, för att jag har ett behov av att med jämna mellanrum gå igenom mina saker, brev, mina texter, mina noteringar? Nej, såklart inte. Anledningen är nog lite tyngre än så.

Idag fann jag ett brev från min mamma. Hon skrev det 1 år efter att hennes mor gått bort, min mormor. Hon beskriver i brevet sina känslor kring dödsögonblicket eftersom hon var med henne då. När jag läser det återkallar jag den dagen tydligt, dagen då mormor dog.

De tre sista dygnen i mormors liv var mamma tillsammans med henne på sjukhuset i Oslo. Och mamma ringde mig precis strax innan mormor gick bort.

Just den här dagen var jag med, via jobbet, ett gäng skoltrötta högstadieelever på ett café som ligger väldigt vackert i Lennartsfors, i Värmland. Vi var där för att göra ett dagsverke. Hjälpa ägarna att göra vårfint i trädgården.
Mamma ringde och jag gick lite avsides. Lutade mig mot ett broräcke och såg ut på en fantastisk vy över sjön Lelång. Stor himmel och vidsträckt sjö.

Mamma berättade att mormor var väldigt nära sin död nu och hon hann inte säga så mycket mer för sköterskan kom och hämtade henne med orden: 
-Saga går nu.
Jag hörde sköterskan säga det. Mamma upprepade för mig;
-Marie, mamma går nu.

Vi avslutade och jag stod kvar och tittade på den mäktiga himlen över sjön. Den som nyss var regntung sprack nu upp. Det blev nästan löjligt vackert.
Ett ljusfenomen jag som barn döpt till “Jesusljus” uppenbarade sig.

Strax nedanför mig till vänster, låg en vit herrgård. Jag såg på den. Den låg så otroligt vacker där i änden av sjön med strandtomt och galet tjusig utsikt.
Vilket läge! Jag tänkte; Tänk om man finge bo sådär.

Senare berättade mamma att Lennartsfors herrgård alltid varit mormors favorithus. Hon hade flera gånger sagt; Tänk om man finge bo där.

Är medveten om att det låter som en efterkonstruktion när jag skriver det och du får helt enkelt tro mig om du vill. 

Jag fortsätter sortera. Finner texter som är 40 år gamla och en del är riktigt bra. Men de är tunga och fulla av bearbetning. Redan då. 

Varför jag flyttat så många gånger i mitt liv tror jag beror antingen på att jag kanske har nomadblod i mig (min högsta önskan som barn, eller en av dem, var att en gång få bo i Mongoliet med nomaderna och ha en egen häst) eller om det har att göra med husbranden. Att jag inte vågar känna djup tillhörighet till mitt hem, en gång till. Och flyttar innan det sker.
Eller så är jag helt enkelt jävligt rastlös och älskar att lyfta tunga kartonger.