Att prova ändra på sitt beteende.
Att befinna sig i ett slags limbo-läge är inte min starka sida och att då inte kunna ta beslut, är rent ut sagt vidrigt. Men jag gjorde så gott jag kunde den här gången med att inte forcera med full kraft framåt.
2023 var ett år då jag provade att låta besluten växa fram vilket vanligtvis inte är min starka sida. För när det börjar funderas inom mig och saker och ting kanske behöver ändra form, då brukar jag vilja pusha på och ta beslut. För det verkar ju vara dags, så varför vänta…?
Jag blir alltid rastlös när jag får rådet att gå och värka fram nya riktningar, liksom “Låta universum få ha ett finger med i spelet”.
När andra föreslår det känner jag ett lätt obehag men när jag nu själv gav mig det rådet kändes det rimligt. För det är rimligt att inte alltid ta snabba beslut. Och. Been there done that. Alltså ofta tagit snabba beslut.
Så jag provade trampa upp nya stigar i mitt beteende och testa att “Ha is i magen” osv.
När jag står inför beslut som skall tas, i vilken form och storlek som helst, tillåter jag mig dock alltid att tänka åt exakt ALLA håll samtidigt. “Total frihet i tanken” är min paroll under processen. Ingen dörr är stängd. ALLT är möjligt. Efter hand kokas det ner till vad som faktiskt är möjligt i min verklighet (för verkligheten är en detalj jag utelämnar under processen) samt vad som är ekonomiskt realistiskt mm.
Att ta beslut när jag upplever att det är dags för dem är väldigt behagligt men som sagt, förra året bad jag mig själv att inte gå för snabbt fram och inte vara så säker på att jag vet varken vad eller vart jag vill. För det visste jag inte. Ett så stort beslut som låg framför oss nu, att byta både bostad och fundera kring lokal till ny ateljé, behövde verkligen verkas fram. Var ville jag lägga både mitt och vårt fokus, för det spelade stor roll nu.
Jag är sällan bombsäker på något eftersom allt kan ses från olika perspektiv och kanske är det just därför jag alltid mått bra av (ganska snabbt) tagna beslut. Då slipper jag hamna i att betrakta mina planer utifrån det vingligt dualistiska ställningstagandet; “fast…å ena sidan men… å andra sidan”.
Hursomhelst. Det var svinjobbigt att inte bestämma mig för något. Vi hade nu blivit tvunga att flytta av olika anledningar men vart skulle vi ta vägen? Ville vi åt samma håll ens? Vad ville jag EGENTLIGEN? Vad ville min sambo EGENTLIGEN? Efter drygt 10 år tillsammans var vi inte längre speciellt medberoende och inte heller så inkännande som en ju är under de första åren. Nu fokuserade vi mer och mer på vårt eget skapande och eftersom vi inte gjort det till 100% i våra tidigare liv pga av barn och försörjningsfokus var vi lite vingklippta båda två. Vi provade skärpa oss; VAD vill jag nu? För vi började ju bli lite äldre och det kändes som “nu eller aldrig”. Vilket kändes sant. För det var ju sant.
Jag upplevde en slags handlingsförlamning när jag intalade mig att det nu nog var viktigt att låta saker “komma till mig” istället för att springa ikapp framtiden.
Den icke-rörelse som efter ett tag invaderade mig gjorde min kropp stel och tung, jag började gå i lätt destruktiva cirklar och mitt både fysiska och psykiska system stagnerade. Tappade lusten att röra på mig (ville ex inte promenera och inte dansa), tog en fest-cigg nästan varje kväll, mungiporna drogs nedåt och jag slafsade runt i en seg depp-deg med en grå gråt i halsen.
Så en dag avslutade jag den idiotiska idén om att låta saker och ting finna mig. Jag tog istället tag i den, enligt mig förstelnade, tillvaron; ringde runt, knackade på, surfade, funderade dygnet runt, brainstormade ofta med sambon, rensade varenda skåp och låda emedan jag funderade på precis allt, på en och samma gång.
Jag betedde mig alltså som vanligt igen och en dag hände det.
- Så bra! Nu vet vi var vi skall både bo och var våra ateljéer kommer att ligga.
Vi såg framtiden an och kunde nu lägga fokus på försäljning av vår fina plats.
Mycket kan man beskylla mig för men att jag inte är driftig och handlingskraftig både privat, på jobbet och i ateljén kommer jag att bestrida å det bestämdaste och är mycket tacksam för den drivkraften. När jag ser på båda mina föräldrar förstår jag att det spillt över på mig från dem båda, den livsinställningen att du reser dig upp oavsett och känner tillit till att det löser sig (trots att du vet att det är du själv som kommer lösa det).
Så varför skulle jag ens försöka komma i från det som är så mycket jag. Som hjälpt mig genom trånga passager hela livet.
Kraften som både lyft mig in i och ut ur.
Tack mamma, pappa och universum…för i själva utformandet av mig hade väl det ändå en “finger med i spelet”. Kanske.
“Pandoras ask no2” heter den här kitschiga oljemålningen och som är en av de målningar jag sysselsatte mig när jag var som mest rastlös. Berättar mer om motivet i nästa inlägg. Mått 40 cm x 50 cm.