När jag mötte “ingenting”

Jag älskar att gå kurser och lära mig nya saker.
Om kursledaren är bra vill säga.

Och vad är då en bra kursledare? Det är en personlig upplevelse så klart.

Men nu skall vi inte hamna i självklarheter. Alla vet vad en bra lärare, guide, vägvisare, mentor är. Den vill dig ditt bästa och den klarar även av att se Dig som sin läromästare, om det en vacker dag blir så.

Själv har jag arbetat som pedagog hela mitt vuxna liv och började redan som 17-åring som teckningslärarassistent på ett högstadium. Jag var skoltrött och hoppade av gymnasiet. Då fanns alternativ till arbetslöshet och jag berättade för arbetsförmedlingen om mina intressen och sa troligen; Barn och bild (för enligt en kopia av en ansökan till Kyrkeruds Estetiska fhsk från1982, som jag läste nyss, hade jag beskrivit mina största intressen som “Barn och Bild”).

Teckningsläraren, som det då hette, fick ganska omgående barn och jag fick hoppa in som huvudansvarig. Det gick förvånansvärt bra men jag tror det handlade om att jag var ju så ung och nästan jämnårig med eleverna så det kunde bli snudd på pinsamt att jävlas med mig. Plus att jag mindes tydligt vad jag inte gillade hos en lärare eftersom jag bara för något år sedan själv varit elev i samma sal. Provade väl så gott jag kunde att lära ut något jag då inte kunde så mycket om men, tror jag nog mest försökte vara uppmuntrande. Om någon läser detta som var med i klassrummet på den tiden får du gärna lämna en kommentar utifrån din upplevelse. Kanske satsade jag mest på att bygga kompisrelationer med eleverna?

Sen följde 2 år (1982-84) på Kyrkeruds fhsk, som då kallades Estetisk Fhsk.
Intressanta år på olika sätt. Många bra lärare som alla även arbetade som aktiva konstnärer. Med mina 18 år var jag en av de yngsta eleverna.
Det var lätt för mig att ta till mig att vidga seendet som Herman Reijers, som då var huvudlärare i måleri, uppmuntrade. Mitt måleri och tecknande vaknande till liv och jag såg plötsligt en mångfald av färger och former jag nyss inte sett. Blev nästan yr. Målade det jag såg och blev bekräftad. - Du är verkligen en målare, Marie!

Herman föll olika väl in hos oss elever. Där och då tyckte jag mycket om honom och han höll en slags varm hand om min rygg. Han sa att jag var mycket begåvad men jag kände mig väldigt vilsen. Vad skulle jag med det till?

Om han var en bra lärare?
Han var en man med mycket energi och det sprätte saliv ur hans mun när han full av entusiasm berättade valda delar ur konsthistorien. Den grekiska mytologin var hans favorit och han beskrev scenerna med sån kraft att jag såg det framför mig. Han brann för det han gjorde. Eufori smittar av sig och det gillade jag. Att bli slungad in i en värld utan förbehåll.

Sen följde några målarskolor i Göteborg. Visste inte hur jag skulle gå vidare med allt jag såg och kände så jag stängde den dörren. Nästan helt. Nej, nu skiter jag i detta med konst.

Kyrkeruds Fhsk 1982. 18 år och hade precis börjat min konstnärliga resa.

ID från KV:s konstskola, Göteborg, År 1984.

År 1985 på Hovedskous måleri vid Järntorget, Göteborg. Nuvarande Göteborgs konstskola.

Snabbspolar förbi en väldans massa år och kurser/utbildningar jag både hållit i och utbildningar jag själv gått och projekt jag varit involverad i, livet som ensamstående mamma med 2 döttrar (obs! inte så ansträngande som det låter) och plötsligt en dag, som ni nog hört mig beskriva tidigare, dök jag djupt in i oljemåleri igen och lite senare även äggoljetempera.

Men det att välja konstnärsyrket är ju ytterligare ett val en behöver göra.
Ville jag det? Räckte det inte att fortsätta som pedagog i diverse kreativt och konstnärligt skapande som jag ju upplevde som givande och måla när lusten föll på?

Min ålder hjälpte mig. Nu eller aldrig.
Jag beslutade mig för att dedikera mig till mitt måleri.
Satt “overksam” över lång tid i ateljén (för mig lång tid) och tvingade mig acceptera att tomheten var viktig för processen. Men det var extremt svårt för mig. Satt i ateljén med hängande armar och såg trädgården växa igen. Huset behövde städas. Jag längtade efter barnbarnen.

För en sån som mig som ser görandet som både ett naturligt tillstånd och som återhämtning var det en påfrestande utmaning som jag nästan dukade under för. Dagarna blev tunga som bly och mina tankar ställde frågan;
- Är jag på väg in i en depression?
Det gjorde mig lite rädd.
Min personlighet som folk brukade kalla “natural high” (jag har aldrig tråkigt och gillar livet) kunde inte kännas igen.
”- Varför skall jag sitta här och pilla-mig-i-näsan och fundera på vad jag skall måla, dag efter dag? - På det här sättet kommer inga pengar in och jag kommer gå i personlig konkurs! - Att vara konstnär är ju för bövelen ett hitte-på-yrke.”

Det här tillståndet kom efter en tid att ändra sig markant. Tankarna bytte skepnad. Någonstans inom mig förstod jag vad jag behövde möta. Ingenting.

Att bo hundramiljoner kilometer in i skogen hjälpte mig att inte smita undan. Fick få besök och det var för långt för att sticka iväg en sväng.
Från gården i skogen var det långt till allt.
Pandemin kom och hjälpte mig ännu mer. Men, herregud en sån pärs.

Till slut mötte jag ingenting, och nu utan att bedöma det som tomt och innehållslöst. Under ingenting fanns någonting. Mitt måleri kom krypandes till mig. Eller fram ur mig. “Att måla” transformerades från att vara helt förbisett till att bli andemeningen med mitt liv. När jag inte målar tänker jag på det jag målar eller skall måla. Om jag är i period då jag ofta väljer att göra annat än att måla, går jag runt och undrar varför jag inte målar i stället. Min sambo säger att jag målar jämt, emedan jag menar att jag målar för sällan. Om jag läser väljer jag helst något om färglära och själva hantverket, konsthistoria eller konstnärsbiografier. Att jag lyckats stänga den dörren till mitt eget måleri i så många år är verkligen en bedrift.
Men. Shit happens.

Två av mina tre barnbarn som båda älskar att måla.

Tack gården i skogen för att du drog mig ända in hit, in the middle of nowhere. Till stillheten, tystnaden och den bedövande ensamheten.

Och nu skall jag flytta. Varför?
För att vi inte kan bo kvar här av olika anledningar; Sjukdom som oinbjuden kom på besök (över nu), mina kurser äger rum mer och mer externt (Österlen, Arvika, Italien mm), vi vill kunna stanna en längre tid i Italien när jag håller kurser där, min sambo satsar mer och mer på sitt skapande = tusen ting att fixa på gården blir eftersatta, jag målar mer än någonsin = tusen ting att fixa på gården blir eftersatta.
Om det är sorgligt? Nej, inte nu längre men det har varit en tung process att gå igenom, att släppa detta paradis här långt in i Värmlandsskogen.
När jag blev tvungen att göra mig av med djuren dog den delen av drömmen jag älskade mest och att se en flytt framför mig kändes efter ett tag mer och mer tolererbart. Och precis nu är jag nästan förväntansfull, för jag kommer närmare ena delen av min familj och vissa saker kommer bli mycket enklare.

Våra getter gör sällskap med person som bokat privatlektioner, ner till ateljén.

Att vara bra på att teckna och måla räcker inte ända fram. Inte om du vill leva på din konst. Kan till och med vara ett hinder (utvecklar det en annan gång).
Målmedvetenhet däremot brukar vara den smartaste vägvisaren sägs det, men det har jag väldigt lite av och jag tappar intresset med ens någon börjar snacka strategier och effektiva grepp som viktiga ingredienser för att nå ett uppsatt mål. Dessa tips går mig helt förbi. Och att tävla har aldrig lockat mig. Det blir lite för abstrakt för mitt system.
Mina döttrar ogillar starkt det draget hos mig då de saknat att spela spel under hela sin uppväxt. Det är nämligen det tråkigaste jag vet och jag har svårt att följa spelregler.
Att vinna…vad betyder det liksom?

Och, så många målmedvetna konstnärer vet jag inte om det finns.
Är det ens kompatibelt?

Men, hur som helst, nu skiner äntligen solen och jag går in i ateljén och målar.

När jag mötte “ingenting”

Att prova ändra på sitt beteende.

Fake nature